Sitter hemma hos svärfar och visar hur man tankar Ipoden full med låtar från Itunes. Sofia kommer in i rummet och deklarerar bestämt att hon ska rita. Pennskrinet med färgpennor hittar hon själv och papper med. Jag återvänder till Itunes. Hur sjutton var det man gjorde nu igen?
På Sofias papper blir det mest runt. Hon håller hårt i pennan och den gör öronisande ljud när den möter pappret. Jag ber henne att rita lite snällare, som när hon har sina nya tuschpennor. Om det går.
- Jag ska skriva! säger Sofia.
- Jaha, gör det du.
Det blir spetsiga berg och likadana dalar i en lång horisontell rad.
- Som Mamma, säger hon.
- Javisst, M som i mamma! berömmer jag glatt.
- Nu ska jag skriva Sofia! säger hon sedan.
- Mmm, det börjar med S, säger jag.
Sedan ritar hon ett lite knaggligt S. Och ett O, fast det blir hon inte nöjd med så hon gör ett till. En riktig cirkel.
- Sen kommer F, säger Sofia.
F får tre streck och hon är vansinnigt nöjd. Jag känner hur mitt ansikte liksom tappar sin nederdel. Därefter följer I och A. Jag kan, på riktigt, inte tro mina ögon. Vår treåring kan bokstavera och skriva sitt namn. Utspritt över ett papper, men skrivet i rätt ordning och fullt läsbart.
skanna och lägg ut – jag vill se!
/M
Ligger dessvärre kvar hemma hos svärisarna.
Helt otroligt! Jäklar vad coolt :)
Ja, jag visste att hon kände igen bokstäverna men kunde inte ana att hon kunde skriva dem också. Snacka om förvånad! :)
Hoppas att du hittat din nederdel igen.. /P