På sistone har vår dotter börjat förhöra sig om våra känslor. Som exempelvis häromdagen, då följande utspelade sig:
Mamman: (gäspar)
Sofia: Tjött?
Mamman: Va? Nej, jag är inte så trött, jag bara gäspade ändå.
Sofia: Jaha. Lessen?
Mamman: Neej, jag är inte ledsen… (börjar bli fundersam)
Sofia: E gla?
Mamman: Ja, jag är glad.
Sofia: (nöjt) M-hm.
Eller som idag, när jag hämtade henne från förskolan på cykel. Hon är inte så förtjust i att åka cykel men börjar lära sig. Själv tycker jag att det är vansinnigt praktiskt i nedförsbackarna, men uppför går det minst sagt TUNGT. Mitt under mitt värsta flåsande känner jag hennes lilla hand som uppmuntrande klappar mig på ryggen och får i nästa sekund frågan: ”E joppit?”
Eh. Ja. :-)
Haha! Det var mig en störig liten unge ni uppfostrat! ;)
Asså Sofia, så jäkla klockren redan nu! Hon måste ärvt känslan för oneliners av sin mor ;P
Vad härligt!
Sockerdricka:
Jag tror dessvärre att det inte har så mycket med uppfostran att göra, hon verkar ha kommit ut sådan. :)
Hanna:
Tja, NÅGOT måste hon väl ha ifrån mig. ;)
Pyssan:
Ja, man blir lika förvånad varje gång de gör något på egen hand.
Haha, åh vad rart! :D