Idag var jag hemma med dottern, hon hade hyfsat hög feber igår och T kunde inte vara hemma en dag till. Så jag fick stanna hemma och det var ärligt talat ganska skönt, det har varit mycket på jobbet den här veckan. Sofia var dessutom mycket piggare idag men något gnälligare än vanligt. Jag passade på att tvätta en maskin av hennes kläder och dammsuga soffan och torka golven. När det var klart gick vi nerför berget och köpte varsin glass som vi åt upp omgående. Sofia tittade uppmärksamt på alla stora och små barn som passerade och ville nog gärna ha någon att leka med. Det märks verkligen att hon trivs i sällskapet av andra barn, T har aldrig några problem att lämna henne hos dagmamman och hon blir inget vidare glad när han kommer för att hämta…
På kvällen lyckades vi (jag säger VI för det var verkligen så det kändes) med konststycket att missa att Sofia började klättra i trappen i trappuppgången när vi stod och väntade på hissen, hon skulle bara ta ett steg ner, slant och ramlade på sidan och slog huvudet i golvet. I det jättehårda betonggolvet med en dov duns. Hade det kommit blod hade jag svimmat på stört, men nu skrek hon bara som en besatt den där sekunden innan jag hade rivit upp henne i famnen och var på väg in i lägenheten igen för att lägga henne på sängen och undersöka alla eventuella frakturer hon fått. Vi ringde sjukvårdsupplysningen och fick bra råd om hur vi skulle hålla henne under uppsikt de närmaste timmarna. Så, hon har inte kräkits, har inte verkat förvirrad eller vinglig, blev ganska snabbt på gott humör igen men somnade några timmar senare som ett slocknat ljus, helt utan övertalning. Å andra sidan har hon inte sovit middag alls idag. Bulan hon har är dock ganska påtaglig. Men hjärnskakning, nej kanske inte.
Jag tror banne mig att det är första gången som hon har slagit sig så att jag blivit riktigt rädd på allvar.
Skönt att det inte blev någon hjärnskakning, sen sägs det ju att barn är hårdare än man tror.
Men självklart att man blir orolig när dom slår i huvudet, stackars liten.
Oh, Mira slår huvudet rätt ofta. Första gångerna, när hon ramlade ner från sängen, blev jag jättenervös och ringde pappa (praktiskt), men det enda alla säger är ”äh, de är så mjuka vet du, det är ingen fara”. :D
Féline:
Fast tanten vi pratade med på sjukvårdsrådgivningen sa att vi skulle kolla henne en gång i kvarten om hon somnade. ”Jaha, okej!” tyckte vi. Sedan rättade hon sig till en gång i timmen, men vi hade ju kört stenhårt på en gång i kvarten utan att reflektera över det. Det visar verkligen hur otroligt lättstyrd och orolig man är som förstagångsförälder, tycker jag. :)
Ja, det sa pappa första gången Mira slog i skallen också. Fan vad vi sprang och kikade. :D Hela tiden. Sedan slutade vi emd det till nästa gång. :D Vi har ett klantigt barn… Just nu har hon ett jätteblåmärke i pannan, t ex. :D