Och sedan ramlade himlen ned

Sitter hemma hos svärfar och visar hur man tankar Ipoden full med låtar från Itunes. Sofia kommer in i rummet och deklarerar bestämt att hon ska rita. Pennskrinet med färgpennor hittar hon själv och papper med. Jag återvänder till Itunes. Hur sjutton var det man gjorde nu igen?

På Sofias papper blir det mest runt. Hon håller hårt i pennan och den gör öronisande ljud när den möter pappret. Jag ber henne att rita lite snällare, som när hon har sina nya tuschpennor. Om det går.

- Jag ska skriva! säger Sofia.

- Jaha, gör det du.

Det blir spetsiga berg och likadana dalar i en lång horisontell rad.

- Som Mamma. säger hon.

- Javisst, M som i mamma! berömmer jag glatt.

- Nu ska jag skriva Sofia! säger hon sedan.

- Mmm, det börjar med S,  säger jag.

Sedan ritar hon ett fullt läsbart S. Och ett O, fast det blir hon inte nöjd med så hon gör ett till. En riktig cirkel.

- Sen kommer F, säger Sofia.

F får tre streck och hon är vansinnigt nöjd. Jag känner hur mitt ansikte liksom tappar sin nederdel. Därefter följer I och A. Jag kan, på riktigt, inte tro mina ögon. Vår treåring kan bokstavera och skriva sitt namn. Utspritt över ett papper, men skrivet i rätt ordning och fullt läsbart.

Som i forna tider

Så smal som jag är nu har jag inte varit sedan jag var gravid med Sofia och hade spytt nästintill varje dag i sju veckor. Ligger på 65 kg, så jag är ingalunda mager. Bara lite smal. Känns rätt okej. I min ungdom låg matchvikten runt 63 kg. Det tror jag är för litet på min vuxna kropp.  Ska se om jag kan hålla mig runt 65. Chips och läsk är ju inget jag behöver för att överleva direkt. (Det slutade jag förresten med för över två månader sedan, bara för att se om jag kunde. Det har i och för sig blivit en hel del mer bakande av fikabröd sedan dess… Haha!) Svårt bara att komma iväg och träna något. Kallt, blött och mörkt i löparspåret. Inte särskilt frestande på kvällstid.

Johan 6 månader

Resultat från senaste besöket på BVC:

Sex månader:

Vikt: 8950 gram

Längd: 70 cm

Huvud: 44,5  cm

Han verkar ha stabiliserat sig på femte längd- och viktkurvan nu. Läkaren hade inget att anmärka på, hon vände honom på mage och Johan visade glatt upp sin senaste förmåga: att stå på händer och knän och gunga fram och tillbaka. Jag säger er, den gossen kommer att krypa före jul. Så vet ni var ni hörde först. Han ålar sig ju redan fram medelst armar, och det dröjer nog inte länge innan resten faller på plats. Stackars Selma, nu kommer hon inte att få en lugn stund. Och vi behöver få tummen ur och sätta upp grindar för trappen.

Två barn i knät och spruta i armen

Igår lyckades jag hämta Sofia på förskolan, hasta iväg till BVC i centrum och se till att både hon och jag fick influensavaccin samt klara av Johans förbokade sexmånaderskontroll på mindre än 1,5 timme. Det är inte så illa pinkat.

Strax innan vi gick in på BVC stannade jag vagnen och satte mig på huk med Sofia för att försöka förbereda henne på vad som skulle hända.

Jag: – Det finns en medicin man kan ta som gör att man inte blir sjuk och kan smitta andra. Om du och jag och pappa tar medicinen, så blir inte Johan sjuk. Han är för liten för medicinen, den får man bara ta om man är stor som oss.

Sofia: – Jag kan ta medicin!

Jag: – Ja, det skulle vara jättebra om du tar den! Och så gör jag det samtidigt.

Sofia: – Blir inte sjuk!

Jag: – Nä precis. Man får medicinen som ett stick i armen. Det kan göra lite ont men går fort över.

Sofia: – … :-o *wait a minute…*

Jag: – Det kommer att gå bra. Nu går vi.

Dock rekommenderar jag inte någon att ha två barn i knät och få en spruta i armen samtidigt. Det blir liksom väldigt många armar att hålla reda på. Sofia var überduktig och sade inte ett knyst när hon fick sprutan. Jag hade – min vana otrogen – visat upp ett imponerande lugn och pedagogiskt föregått med exempel. Sist jag fick en spruta i armen var vid stelkrampssprutan i fyran, då gick det inte riktigt lika lugnt till.

Sprutan kändes inte ett dugg! Fem timmar senare började det ömma runt stickområdet och natten var ju inte särskilt kul, jag kunde inte ligga på vänster sida och sova. Sofia hade också ont, på morgonen berättade hon att hon hade vaknat när hon skulle vända sig i sängen.

Nästa dos om tre veckor. Hoppas hon är lika medgörlig då.

Av er som svarade på omröstningen för några veckor sedan var det 64 % som tänker vaccinera er, 18 % som avstår och resterande 18 % har inte bestämt sig ännu.

Vad gör man i skolan egentligen?

Mamman, Sofia och lillebror i barnvagnen går förbi den kommunala gymnasieskolan. Det står ungdomar här och var och Sofia tittar på dem.

 

Jag: – De går i skolan här. De ser stora ut, men de går i skolan och är fortfarande barn.

Sofia: – Går i skolan.

Jag: Ja. Vad gör man i skolan tror du?

Sofia: (funderar) – Först man måste gå dagis, sen när man färdig dagis, sen skolan.

Jag: Jaha.

Sofia: Jag ska gå i skolan när jag färdig dagis.

Jag: Ja det tycker jag. Vad gör man i skolan då?

Sofia: Man blir stor.

 

Nackspärrad

Jag misstänker att Sofia har nackspärr. Åtminstone är hon väldigt stel på vänster sida av nacken och tittar inte ”hela varvet” om man ber henne att titta på något till vänster om sig. Dessutom grät hon på riktigt; riktiga tårar i morse när jag råkade dra på henne tröjan lite omilt.

- Hej det är Sofias mamma, det verkar som om Sofia har fått nackspärr och hon vill vara hemma idag så det får hon.

- Oj, kan barn få det?!

- Ja, det verkar åtminstone så.

Såvitt jag kan komma ihåg hade jag min första nackspärr någon gång i mellanstadiet. Lillasyster fick nackspärr typ innan hon kunde gå, vilket efter omständigheterna inte var så tidigt. Tvåårsåldern? Anyway, enligt Vårdguiden är det vanligt med nackspärr hos barn kombinerat med virusinfektion,  och förkylda är vi ju lite till mans här. Hoppas dock att Fiffiluran känner sig bättre i morgon, för nu börjar jag få slut på uppslag till roligheter efter fem dagar hemma tillsammans.

Sex månader sedan förlossning!

Idag blir minstingen sex månader. Var i hela fridens namn tar tiden vägen egentligen? För även om det inte känns som nyss han föddes, känns det inte heller som om det var ett halvår sedan. Jag försöker inse att han inte är en nyfödd bebis längre. Det går sådär. Sättet som han kraftfullt och målmedvetet ålar runt på golvet hjälper till. Så rör sig inga nyfödingar. De är normalt sett inte utrustade med två vassa tänder som ideligen ska prövas på allt och alla. Inte hller brukar de dra sina storasystrar i håret och förtjust skratta åt hennes gälla tjut.

Det är i princip omöjligt för oss att skrämma eller göra Johan ledsen. Han skrattar åt höga ljud, åt att pappan gör läskiga grimaser och oväntade monstermorrningar, åt mig när jag tröttnar och ropar ”NEJ!” åt honom när han för femtioelfte gången försöker rulla ner från skötbordet och åt nästan allt som Sofia tar sig för. Det enda som gör honom ledsen är att han får vänta på maten eller när jag går min väg. Jag funderar på om han är så okänslig för allt oljud eftersom han har legat i magen i nio månader och lyssnat på Sofia och oss när vi går på. Och så undrar jag om det är de där tre timmarnas pendlande med buss och tunnelbana varje arbetsdag genom hela graviditeten som gör att han blundar och sover inom några få minuter när vi sätter oss i bilen för att köra någonstans.

Trots att Sofia inte alltid är odelat förtjust i sin lillebror, ska jag aldrig glömma hennes förundrade uppsyn och lyckliga leende första gången hon såg honom.