Dagens märkliga

Såg just en till synes normal kvinna sitta på knä bakom en pelare i tunnelbanan, bläddrandes och slickande på en tidning. Metro var det. Myyycket märklig händelse.

Den försvunna guldpengen

Trött Sofia lägger huvudet på min mage när jag läst färdigt godnattsagan i sängen.

- Mamma, när jag var i din magen, då var det så mörkt… Då fanns en guldpeng där!

- Nämen, en guldpeng?! I min mage?

- Ja-a!

- Men varför tog du den inte med dig ut?

- Jag tyckte den kunde va där. I mammas mage.

- Men hur kom den in i magen då?

- (tänker) Kanske min pappa stoppa den där. Med sin långalånga ARM!

 

Veckan som gick

Inte var det någon smekmånad på jobbet inte, det drog igång direkt med full kraft och mina närmaste arbetskollegor slängde lättat avtal, telefonsamtal, mail och allt annat de helst inte ville ta i med tång på mig redan efter lunch på måndagen. På onsdagen hade jag grävt mig fram ur högen och började komma någonvart. Torsdagen var hyfsat lugn och fredagen jobbade jag bara till 14 eftersom jag skulle vara hos tandläkaren klockan15.

Men det känns bra att vara tillbaka. Det enda molnet på himlen (som är något svår att se trots att vi sitter på sjunde våningen, men snön ligger i drivor på taket utanför och täcker halva fönstret!) är förstås att jag saknar barnen. Inte så mycket när jag jobbar som när jag åker till och från jobbet. Och allra mest när jag går och lägger mig för att sova och vet att jag inte kommer att träffa dem förrän cirka 20 timmar senare.

Om de senaste nio månaderma

Man tänker ju: den här gången ska jag leva i nuet. Inte fundera så mycket över morgondagen, utan se mina barn sakta växa och glädjas i det lilla. Och vissa dagar lyckas man med det. Andra dagar hinner man knappt dra första andetaget efter att man vaknat innan allt har spårat ur.

Så vad minns jag då från denna min andra föräldraledighet? Naturligtvis det av annalkande flytt kaosartade hem som Johan kom hem till. Den av fler anledningar så efterlängtade våren som visade sig bli ganska kall. Mina värkande bröst och hans hårda små läppar. Många tårar och lite oro över Sofias reaktion (vilket jag såhär i efterhand kan konstatera var helt i onödan – hon är ett tålmodigt och frisinnat barn med en imponerande förmåga att älska andra) och funderingar om det var så bra att flytta, just precis nu.

Det blev juni och flytten kom. Hela sommaren och föräldraledigheten hägrade och jag kunde inte greppa hur alla dessa lediga dagar låg framför mig och bara väntade på att fyllas med innehåll. Johan skramlade omkring i liggvagnen som en svettig Skogaholmslimpa. Även om mina armar så väl känner igen hans kropps alla delar, förundras mina ögon över hur hans förr så smala lemmar plötsligt har förvandlats och nu uppvisar så mycket av egen vilja. Hur han växer framför mina ögon och ändå kan jag inte riktigt se det.

Sedan kom semestern och vi reste till huset på Öland. Själva ordet semester betyder inte samma sak sedan barnen kom. Förr var det ledighet, frihet och avslappning. Långa sovmorgnar, sena nätter och många lästa böcker. Nu är det den absoluta närvaron med barnen och möjligheten till variation i det något monotona vardagslivet som är prio ett.

I augusti började den riktiga vardagen då Sofia började gå 15 timmarsvecka på förskolan. Tisdag-torsdag var dagar som bara flög förbi då mycket av tiden gick bort till promenader till och från förskolan på andra sidan motorvägen. Bekvämt nog brukade Johan passa på att sova under promenaderna som jag uppskattar till ungefär4 timmars ofrivillig motion i veckan. Vilket kanske också förklarar min okomplicerade och snabba viktnedgång. Visst fuskar jag och tar bussen hem någon gång, speciellt nu när det har varit så frysande kallt och barnen är trötta och hungriga på mellis. Då väntar man hellre fem minuter på bussen och är hemma på 10 än promenerar under protester och gnäll i 20…

Vips så var det jul och genast kom funderingarna över hur litet tid som är kvar och ångest över att jag bara låtit tiden försvinna iväg utan att fylla den med något. Visst har vi gjort saker, jag kan bara inte på en rak arm komma på vad. Det har varit turer till centrum, BVC, ett och annat besök av vänner (med och utan barn), pärlplattor och halsbandspyssel, hink och spade på lekplatsen, lite bakning, pussel och spel, låtsaslekar (på stark frammarsch nu efter den succéartade julklappen: ett komplett litet kök med spis, ugn, kylskåp, diskho och allehanda attiraljer därtill. Allt i plast förstås.)

Jag tror säkert att jag hade kunnat aktiverat oss mer, men å andra sidan är Sofia en tröttmössa som mår bra av lagom stimulans. För mycket av det goda och hon förvandlas till en gremlin, och då är det banne mig inget roligt längre. Jag har, trots goda försök, insett att jag inte är och troligen aldrig heller kommer att bli, den klassiska bull- och pysselmamman. Jag uppskattar att ha ett arbete, att kunna kvittera ut en lön, att få en stund för mig själv så att jag kan höra mina egna tankar, avsluta en tankegång eller kanske till och med ägna en hel halvtimme tillsammans med en bok. Jag gissar att detta innebär att jag inte är en förälder som går helt upp i sina barn. Men hör och häpna, barnen mår bra ändå! Sofia älskar sin förskola och Johans senaste förmåga är att ge sin mamma blöta öppen-muns-pussar på begäran. Varje morgon inleds med att han skrattande dreglar ner hela mitt ansikte, det är så ljuvligt att ni anar inte!

Dessa månader tillsammans med barnen har varit fantastiska och jobbiga på samma gång. Let’s face it, det är inte alltid kul att sitta på golvet och äta låtsasmat för tionde gången på en eftermiddag. Eller att försöka hinna med att plocka undan efter lunchen samtidigt som tvätten ska hängas, barnen är trötta och gnälliga och lilleman bajsar för fjärde gången. Eller att gå upp ur sängen när Sofia har vaknat och vill ha frukost, trots att man själv bara sovit sex timmar i fyra omgångar. (Ja, Johan har fortfarande inte sovit en hel natt än. Och då kan ni ju räkna ut hur många hela nätter JAG har haft på nio månader… Äsch, jag kan bespara er matematiken och berätta att det är färre än 10.)

Men även om en del av mig lättat andas ut och nu lämnar över stafettpinnen till T, vet jag att saknaden efter barnen kommer som ett slag i magen. Sådär oväntat så att man måste böja sig fram och kippa efter luft. Och jag kommer att gråta tyst över frukostmackan där jag sitter, ensam i köket och strax på väg till jobbet. När barnen fortfarande sover och jag inte kan säga hejdå.

Den som söker ska finna svar

Om man skulle ta och försöka leverera lite svar på sökningar som lurar hit folk.

nya vilundabadet
Har jag skrivit om vid ett tillfälle, ja. Mest för att jag förfasats över hur fasligt dyrt det är, och fler med mig. Vet ni förresten att de stänger äventyrsbadet kl 20, men fortsätter att ta fullt pris för de som vill komma in och simma? Följande ordväxling ägde rum mellan en badanställd (B) och min man (T):

B: – Det blir 95 kr, tack. (Anm: För det är vad det kostar att komma in och simma, nämligen).
T: – 95, oj det var dyrt.
B: (något besvärad) – Ja men då ingår ju simning och äventyrsbad också. Fast äventyrsbadet stänger förresten nu klockan åtta.
T: – Jaha… (paus) Men det kostar fortfarande 95 kronor?
B: – (betydligt mer besvärad) – Jaaa…

Så nu vet ni det.

medley gym suger
Det vet jag tyvärr inget om. Jag kan ju bara hoppas på att det tvärtemot är bra med tanke på hur dyrt det är, i alla fall på Vilundabadet.

kuggade uppkörningar sollentuna
Ja, jag kuggade min första uppkörning i Sollentuna. Den andra gick utmärkt och att det gick dåligt på den första var helt och hållet mitt eget fel. Men om det är statistik över uppkörningar i Sollentuna du letar efter så föreslår jag istället Vägverkets utmärkta presentation på denna sida. Finns även statistik över andra orter om man vill pröva lyckan annorstädes.

”farbror einar”
Kära själsfrände. Du kanske ska sätta dig ned, för tyvärr måste jag meddela dig att tidningen GLÖD (på vars sistasida den kanske roligaste serien någonsin publicerades) är nedlagd av Folkhälsoinstitutet efter att Socialstyrelsen tog över uppdraget att informera om hiv/aids. Tråkigt!

huldra wordpress
Då har du verkligen kommit rätt. Hej hej!